- S a b i n a -

Jag är en person som väldigt lätt blir irriterad över saker, stora som små. Det kan vara från vad folk säger, hur de beter sig osv. Det är inte något som jag själv väljer det bara blir så, jag kan dock välja om jag vill visa att jag är irriterad eller inte. Oftast visar jag det inte, då går jag istället och ältar det i min hjärna tills jag till slut får ur mig det. De i min omgivning vet att jag är en sådan person och vet att jag lätt att kan säga rätt ogenomtänkta och elaka saker när jag väl blir irriterad. Jag menar självklart inte det jag säger, och blir nästan alltid irriterad på mig själv i efterhand över att jag reagerade som jag gjorde. Det blir lite som en ond cirkel som inte går att stoppa.

Jag vet att detta beteende kommer från min mamma och jag vet att även hon inte vill ha det så. Men det är nog för att vi har varit med om så mycket i alla år. Det har blivit som en konstig försvarsmekansim, som finns där för att försvara en själv och andra i ens omgivning. Det är även så att det känns bättre inombords att bli irriterad över små saker än över de stora saker man varit med om tidigare. För de små sakerna kan jag kontrollera, det kan jag inte med de stora.